izabellaaarnio.blogg.se

Jag satt precis och slöläste kommentarsfältet till ett av Isabella Löwengrips senaste inlägg där hon konstaterar att hon känner sig skarpare som karriärkvinna än som mor till sina barn. Vissa tycker att hon är uppfriskande ärlig, andra tycker det är uberhemskt att hennes barn inte är hennes allt och största prioritet livet (vilket f.ö inte alls var det hon skrev men det blir alltid någon form av moralpanik när man diskuterar barn och föräldraskap)


Enter: min barnlöshet. Frivillig sådan, vilket tydligen är den mest provocerande sorten. Andra mammor/föräldrar kan bli så oerhört störda av att jag säger att jag inte vill ha barn (som om det har något med dom och deras val att göra överhuvudtaget). Det är jättekänsligt har jag lärt mig. Och om man ska säga det måste det vara lite ångerfullt inte självsäkert (gärna med en bra anledning, man kanske t.ex är rädd för förlossningen eller orolig över att inte bli en bra mamma, absolut inte att man bara inte VILL). Det kanske märks att min frustration kring hela barn-grejen växt något under det senaste året? Då har du som läser detta märkt rätt. I mitt liv har den diskussionen nämligen aldrig varit mer aktuell. När jag var yngre handlade diskussionen om att jag "bara var ung" och "inte visste vad jag pratade om". Nu har diskussionen accelerat markant eftersom jag nu är i den ålder då man skaffar eller redan har barn. Som om inte det vore nog är jag ju också gift! Det är ju som gjort för att börja baka en bulle i ugnen!

Förutom att jag inte vill. Fortfarande.

Däremot blir jag påmind om det här med barn ofta. Lite för ofta faktiskt. Det finns en underliggande hets att kvinnor i min ålder ska uppfylla sin stora uppgift i livet = att bli mamma. Om jag, som frivilligt barnlös, tycker den hetsen är för mycket, hur ska då personer som är ofrivilligt barnlösa känna? Som vill men inte kan. Som önskar men det går inte. Jag har ont i hjärtat för deras skull. Jag upplever som mest en irritation över brist på respekt inför mina livsval. Visst, det är stundtals jobbigt men jag har svårt att tro att det ens är i närheten av hur en person som inte kan få barn känner.

Jag, som är 320% öppen med att inte vilja ha barn, får trots det ibland frågan om jag är gravid. Mina jeans kanske sitter konstigt, jag kanske är illamående, jag kanske är väldigt trött, jag kanske är svullen. Jag tycker det är jättekonstigt iom att det inte direkt är en hemlighet vart jag står, men jag blir inte krossad - som en kvinna som är ofrivilligt barnlös kanske skulle bli. Det här ogenerade gå på-attityden vi har i samhället kan vara direkt skadlig. Hjärtekrossande.


Och ändå är JAG den okänsliga som säger att jag inte vill ha en unge? Please.