LÄSARFRÅGA - VARFÖR INTE BARN?
"Hej Izabella,
Jag och min sambo har alltid tänkt och pratat om att vi skall skaffa barn när "vi blir stora nog" och jag har studerat färdigt min universitets utbildning. Vi börjar komma dit nu men har på senare tid börjat resonera kring om vi ens vill ha barn . Livet är ganska gott utan barn . Vi har varandra och en liten hund . Vi har stort socialt nätverk och gillar att vara fria och kunna göra som vi vill, när vi vill. Sedan diskuterar vi även om vi vill sätta ett barn till denna värld med alla hemskheter det innebär. Får jag fråga, varför väljer/ vill du att inte skaffa barn och hur kom du fram till att ditt beslut var rätt för dig?"
Svar: För min del har det nog alltid handlat mer om en känsla än något annat, inte så mycket ett medveten val mellan A eller B. Det har liksom aldrig ens varit ett alternativ. Jag tycker det är så svårt att förklara mer än att jag inte till någon procent i min kropp vill ha barn. Jag är inte nyfiken, jag tänker inte "tänk om", jag tvivlar inte, jag får inte varma moderskänslor när jag träffar barn. Det känns helt enkelt inte rätt för mig och då är det beslutet ganska enkelt
Min man däremot har tidigare i livet tänkt att han ska ha familj med barn (han är uppväxt i en stor släkt med mycket barn så det är väl ganska naturligt att det blir norm). Sedan har han börjat fundera kring det där på senare år och om det verkligen är den vägen i livet han vill ta. Man måste ju inte skaffa barn, man får ju faktiskt välja, För honom är det nog mer ett medvetet beslut, till skillnad från mig som har känt det ända in i ryggmärgen så länge som jag kan minnas. Rädslan för mig med den vetskapen är ju såklart: tänk om han ändrar sig igen? Han är dock väldigt säker på det beslutet nu, annars hade vi inte valt att leva med varandra. Vad som händer om några år kan ingen förutspå, vi får ta det då OM situationen skulle komma att förändras. Galnast vore förstås om jag helt plötsligt drabbades av baby-fever, även om jag betvivlar det starkt ;)
Jag och min sambo har alltid tänkt och pratat om att vi skall skaffa barn när "vi blir stora nog" och jag har studerat färdigt min universitets utbildning. Vi börjar komma dit nu men har på senare tid börjat resonera kring om vi ens vill ha barn . Livet är ganska gott utan barn . Vi har varandra och en liten hund . Vi har stort socialt nätverk och gillar att vara fria och kunna göra som vi vill, när vi vill. Sedan diskuterar vi även om vi vill sätta ett barn till denna värld med alla hemskheter det innebär. Får jag fråga, varför väljer/ vill du att inte skaffa barn och hur kom du fram till att ditt beslut var rätt för dig?"
Svar: För min del har det nog alltid handlat mer om en känsla än något annat, inte så mycket ett medveten val mellan A eller B. Det har liksom aldrig ens varit ett alternativ. Jag tycker det är så svårt att förklara mer än att jag inte till någon procent i min kropp vill ha barn. Jag är inte nyfiken, jag tänker inte "tänk om", jag tvivlar inte, jag får inte varma moderskänslor när jag träffar barn. Det känns helt enkelt inte rätt för mig och då är det beslutet ganska enkelt
Min man däremot har tidigare i livet tänkt att han ska ha familj med barn (han är uppväxt i en stor släkt med mycket barn så det är väl ganska naturligt att det blir norm). Sedan har han börjat fundera kring det där på senare år och om det verkligen är den vägen i livet han vill ta. Man måste ju inte skaffa barn, man får ju faktiskt välja, För honom är det nog mer ett medvetet beslut, till skillnad från mig som har känt det ända in i ryggmärgen så länge som jag kan minnas. Rädslan för mig med den vetskapen är ju såklart: tänk om han ändrar sig igen? Han är dock väldigt säker på det beslutet nu, annars hade vi inte valt att leva med varandra. Vad som händer om några år kan ingen förutspå, vi får ta det då OM situationen skulle komma att förändras. Galnast vore förstås om jag helt plötsligt drabbades av baby-fever, även om jag betvivlar det starkt ;)
Hej Izabella.
Blev så paff när jag klickade mig in på din blogg och såg att du besvarat min fråga. Tack för att du gjorde det. Mest det jag ville skriva.
Ha det gott